| 10 Kapitlet |
1 |
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse. --
|
2 |
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. --
|
3 |
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag? --
|
4 |
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? --
|
5 |
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, --
|
6 |
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, --
|
7 |
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? --
|
8 |
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! --
|
9 |
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! --
|
10 |
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. --
|
11 |
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. --
|
12 |
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. --
|
13 |
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: --
|
14 |
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. --
|
15 |
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. --
|
16 |
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. --
|
17 |
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. --
|
18 |
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, --
|
19 |
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. --
|
20 |
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, --
|
21 |
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, --
|
22 |
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten. --
|