| 14 Kapitlet |
1 |
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; --
|
2 |
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd. --
|
3 |
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. --
|
4 |
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske. --
|
5 |
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, --
|
6 |
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag. --
|
7 |
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. --
|
8 |
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, --
|
9 |
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd. --
|
10 |
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? --
|
11 |
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, --
|
12 |
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn. --
|
13 |
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- --
|
14 |
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme. --
|
15 |
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; --
|
16 |
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. --
|
17 |
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. --
|
18 |
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, --
|
19 |
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. --
|
20 |
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. --
|
21 |
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. --
|
22 |
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma. --
|