15 Kapitlet

  Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:  

--

  Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?  

--

  Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?  

--

  Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.  

--

  Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.  

--

  Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.  

--

  Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?  

--

  Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?  

--

  Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?  

--

  Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.  

--

  Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?  

--

  Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,  

--

  i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?  

--

  Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?  

--

  Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;  

--

  huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!  

--

  Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,  

--

  vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,  

--

  ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:  

--

  Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.  

--

  Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.  

--

  Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.  

--

  Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.  

--

  Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.  

--

  Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;  

--

  han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;  

--

  han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;  

--

  han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.  

--

  Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.  

--

  Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.  

--

  I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.  

--

  I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.  

--

  Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.  

--

  Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.  

--

  Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.  

--