| 19 Kapitlet |
1 |
Därefter tog Job till orda och sade: --
|
2 |
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? --
|
3 |
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn. --
|
4 |
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. --
|
5 |
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl, --
|
6 |
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät. --
|
7 |
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. --
|
8 |
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker. --
|
9 |
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan. --
|
10 |
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd. --
|
11 |
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like. --
|
12 |
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda. --
|
13 |
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig. --
|
14 |
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig. --
|
15 |
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon. --
|
16 |
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom. --
|
17 |
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. --
|
18 |
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. --
|
19 |
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig. --
|
20 |
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar. --
|
21 |
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. --
|
22 |
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött? --
|
23 |
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, --
|
24 |
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan! --
|
25 |
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. --
|
26 |
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. --
|
27 |
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta. --
|
28 |
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig -- --
|
29 |
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma. --
|