| 23 Kapitlet |
1 |
Därefter tog Job till orda och sade: --
|
2 |
Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. --
|
3 |
Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor! --
|
4 |
Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. --
|
5 |
Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig. --
|
6 |
Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. --
|
7 |
Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare. --
|
8 |
Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; --
|
9 |
har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där. --
|
10 |
Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. --
|
11 |
Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. --
|
12 |
Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal. --
|
13 |
Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. --
|
14 |
Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar. --
|
15 |
Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. --
|
16 |
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, --
|
17 |
ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig. --
|