| 26 Kapitlet |
1 |
Därefter tog Job till orda och sade: --
|
2 |
Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm! --
|
3 |
Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen! --
|
4 |
Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig? --
|
5 |
Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri. --
|
6 |
Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse. --
|
7 |
Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet. --
|
8 |
Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan. --
|
9 |
Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar. --
|
10 |
En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker. --
|
11 |
Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst. --
|
12 |
Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab. --
|
13 |
Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen. --
|
14 |
Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det? --
|