| 29 Kapitlet |
1 |
Åter hov Job upp sin röst och kvad: --
|
2 |
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd, --
|
3 |
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret! --
|
4 |
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda, --
|
5 |
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig, --
|
6 |
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja! --
|
7 |
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget, --
|
8 |
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående. --
|
9 |
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen; --
|
10 |
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen. --
|
11 |
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig; --
|
12 |
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade. --
|
13 |
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. --
|
14 |
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. --
|
15 |
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte. --
|
16 |
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut. --
|
17 |
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder. --
|
18 |
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden. --
|
19 |
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg. --
|
20 |
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.» --
|
21 |
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd. --
|
22 |
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem. --
|
23 |
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn. --
|
24 |
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka. --
|
25 |
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande. --
|