| 88 Kapitlet |
1 |
En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. --
|
2 |
HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig. --
|
3 |
Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop. --
|
4 |
Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. --
|
5 |
Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft. --
|
6 |
Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand. --
|
7 |
Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet. --
|
8 |
Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. --
|
9 |
Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut. --
|
10 |
Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig. --
|
11 |
Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela. --
|
12 |
Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? --
|
13 |
Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land? --
|
14 |
Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes. --
|
15 |
Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig? --
|
16 |
Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla. --
|
17 |
Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig. --
|
18 |
De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans. --
|
19 |
Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret. --
|