102 Kapitlet

  Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.  

--

  HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.  

--

  Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.  

--

  Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.  

--

  Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.  

--

  För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.  

--

  Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.  

--

  Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.  

--

  Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.  

--

  Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,  

--

  för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.  

--

  Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.  

--

  Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.  

--

  Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.  

--

  Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.  

--

  Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,  

--

  när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;  

--

  när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.  

--

  Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,  

--

  att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,  

--

  för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,  

--

  på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,  

--

  när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.  

--

  Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.  

--

  Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.  

--

  I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:  

--

  de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.  

--

  Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.  

--

  Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.  

--