| 7 Kapitlet |
1 |
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig. --
|
2 |
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. --
|
3 |
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. --
|
4 |
Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna, --
|
5 |
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord. --
|
6 |
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag; --
|
7 |
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd. --
|
8 |
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, --
|
9 |
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde --
|
10 |
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. --
|
11 |
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus. --
|
12 |
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur. --
|
13 |
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn: --
|
14 |
»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften. --
|
15 |
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig. --
|
16 |
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. --
|
17 |
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel. --
|
18 |
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog. --
|
19 |
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort. --
|
20 |
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.» --
|
21 |
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. --
|
22 |
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap; --
|
23 |
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv. --
|
24 |
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. --
|
25 |
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar. --
|
26 |
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. --
|
27 |
Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar. --
|