1 Kapitlet

  Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.  

--

  Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!  

--

  Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?  

--

  Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.  

--

  Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.  

--

  Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.  

--

  Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.  

--

  Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.  

--

  Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.  

--

  Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.  

--

  Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.  

--

  Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.  

--

  Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.  

--

  När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.  

--

  Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.  

--

  Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»  

--

  Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.  

--

  Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.  

--