| 26 Kapitlet |
1 |
På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: »Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning. --
|
2 |
Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro. --
|
3 |
Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han. --
|
4 |
Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa. --
|
5 |
Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet. --
|
6 |
Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg.» --
|
7 |
Men den rättfärdiges väg är jämn; åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig. --
|
8 |
Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan. --
|
9 |
Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet. --
|
10 |
Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land, där rätt skulle övas, gör han då vad orätt är och ser icke HERRENS höghet. --
|
11 |
HERRE, din hand är upplyft, men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner. --
|
12 |
HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss. --
|
13 |
HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn. --
|
14 |
De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse. --
|
15 |
Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser. --
|
16 |
HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem. --
|
17 |
Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE. --
|
18 |
Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets. --
|
19 |
Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade. --
|
20 |
Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi. --
|
21 |
Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta. --
|