1 Kapitlet

  Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,  

--

  i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,  

--

  så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,  

--

  så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.  

--

  På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.  

--

  De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.  

--

  Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.  

--

  Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,  

--

  hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.  

--

  Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.  

--

  Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.  

--

  Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.  

--

  Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.  

--

  Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.  

--

  Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.  

--

  Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.  

--

  Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»  

--

  Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»  

--

  Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.  

--

  Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»  

--

  Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;  

--

  och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.  

--

  Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.  

--

  Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;  

--

  och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»  

--

  I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,  

--

  till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.  

--

  Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»  

--

  Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.  

--

  Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.  

--

  Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.  

--

  Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.  

--

  Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»  

--

  Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»  

--

  Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.  

--

  Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.  

--

  Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»  

--

  Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.  

--

  En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.  

--

  Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.  

--

  När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande  

--

  och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!  

--

  Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?  

--

  Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.  

--

  Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»  

--

  Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,  

--

  och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.  

--

  Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.  

--

  Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.  

--

  Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.  

--

  Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.  

--

  Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;  

--

  hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.  

--

  Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet  

--

  mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»  

--

  Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.  

--

  Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.  

--

  Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.  

--

  Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.  

--

  Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»  

--

  Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»  

--

  Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.  

--

  Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.  

--

  Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.  

--

  Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.  

--

  Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.  

--

  Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:  

--

  »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,  

--

  och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,  

--

  såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.  

--

  Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,  

--

  och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,  

--

  vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,  

--

  Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,  

--

  ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.  

--

  Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,  

--

  till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.  

--

  Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,  

--

  för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»  

--

  Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.  

--