| 22 Kapitlet |
1 |
Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. --
|
2 |
Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket. --
|
3 |
Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. --
|
4 |
Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. --
|
5 |
Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. --
|
6 |
Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod. --
|
7 |
Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. --
|
8 |
Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.» --
|
9 |
De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?» --
|
10 |
Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. --
|
11 |
Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' --
|
12 |
Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.» --
|
13 |
Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet. --
|
14 |
Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. --
|
15 |
Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; --
|
16 |
ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.» --
|
17 |
Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan; --
|
18 |
ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.» --
|
19 |
Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» --
|
20 |
Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. --
|
21 |
Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. --
|
22 |
Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!» --
|
23 |
Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta. --
|
24 |
En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. --
|
25 |
Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. --
|
26 |
Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. --
|
27 |
Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. -- --
|
28 |
Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; --
|
29 |
och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, --
|
30 |
så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter. --
|
31 |
Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; --
|
32 |
men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.» --
|
33 |
Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.» --
|
34 |
Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.» --
|
35 |
Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.» --
|
36 |
Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. --
|
37 |
Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» --
|
38 |
Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.» --
|
39 |
Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. --
|
40 |
Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.» --
|
41 |
Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad --
|
42 |
och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.» --
|
43 |
Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. --
|
44 |
Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. --
|
45 |
När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. --
|
46 |
Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.» --
|
47 |
Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. --
|
48 |
Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?» --
|
49 |
Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?» --
|
50 |
Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. --
|
51 |
Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom. --
|
52 |
Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. --
|
53 |
Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.» --
|
54 |
Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. --
|
55 |
Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem. --
|
56 |
Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom. --
|
57 |
Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.» --
|
58 |
Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.» --
|
59 |
Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.» --
|
60 |
Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. --
|
61 |
Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.» --
|
62 |
Och han gick ut och grät bitterligen. --
|
63 |
Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. --
|
64 |
De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?» --
|
65 |
Många andra smädliga ord talade de ock mot honom. --
|
66 |
Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd --
|
67 |
och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke. --
|
68 |
Och om jag frågar, så svaren I icke. --
|
69 |
Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.» --
|
70 |
Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.» --
|
71 |
Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.» --
|